Okej, så den som inte hänger så ofta på typ Twitter har kanske missat detta, men rasistsverige är i uppror. De så kallade “Sverigevännerna” är arga. Varför? Jo, de har läst en blogg skriven av en annan rasist. Inget nytt under solen alltså. Men det är ändå något ovanligt korkat över den här historien, samtidigt som den är mycket obehaglig.

Det hela började med ett blogginlägg, skrivet av en person som föredrar att skriva sina rasistiska verk under pseudonym. Visst är det märkligt det där, att jag som hotats av SD:are, nazister och ja även av den så kallade “våldsvänstern” vågar skriva under mitt eget namn. Men nästan alla rasister vågar det inte. Kanske beror det på att de innerst inne skäms, jag vet inte men jag hoppas det.

Det där blogginlägget har spridits mellan “Sverigevännerna” och de har blivit mycket upprörda. Inlägget berättar om hur denna anonyma skribent blivit uppsökt av ett par journalister. En av dem har till och med besudlat hennes sekatör genom att ta i den, ve och fasa!

Så här är det, att skribenten i fråga får anses vara en maktperson. Hon har stort genomslag i den “Sverigevänliga” världen. Då kanske man får räkna med att någon försöker intervjua en. Och om man inte är nåbar via telefon är det väl kanske inte så konstigt om journalister gör det “the old fashion way” – dvs knacka på dörren.

Det som är fascinerande i hela historien är att “Sverigevännerna” köpt hela historien rakt av. Total brist på källkritik, inte för att det är ovanligt men ändå. Nu avkräver de ursäkter hit och dit och gastar på om att “det är en stackars 70-årig värnlös kvinna!!!”. Mm. En stackars 70-årig värnlös kvinna som fått hembesök av ett par journalister. Inte av en avrättningspatrull. Inte av mördare. Utan journalister. Som vill intervjua henne. För att hon är en maktperson vars texter läses av många.

Är det verkligen så konstigt att, när man gör ett reportage om så kallad “alternativ media”, vilja intervjua en av de mer tongivande personerna..?

En av alla de som reagerat på blogginlägget med ilska och bestörtning är ingen mindre än Mats Dagerlind, överkucku för hatsajten Avpixlat:

Och nu KAN jag inte låta bli att skratta för det här är verkligen så dumt. Så oerhört dumt. Mats Dagerlind blir alltså upprörd över att ett par journalister försökt få till en intervju med en person. Samtidigt har följande saker hänt på Avpixlat, sajten han själv är ansvarig för:

Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. […]

Prata med deras grannar och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant – gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att förtälja. Sitter du i egenskap av ditt arbete på uppgifter om dessa personer från läkarjournaler, social- och försäkringskasseakter så vill vi förstås få in dem också. Vi röjer aldrig en källa och din anonymitet och meddelarfrihet är grundlagsskyddad så länge du endast förmedlar sekretessbelagda uppgifter med egna ord och inte i form av kopior på skriftliga handlingar. Uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder, betalningsanmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse, liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte vill ska komma till allmänhetens kännedom.

Det här var Avpixlats reaktion efter Sundsvalls Tidnings artikel om Sverigedemokraten Jonny Skalin. De vill alltså ha information om journalisters privatliv, enbart för att de skrivit en artikel om en Sverigedemokrat.

2010 lät det så här på hatsajten:

“Att ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera är etablerade arbetsmetoder för journalister, så du är i gott sällskap om du bedriver lite försiktig uppsökande verksamhet. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som t.ex. Ratsit.”

Då lanserade nämligen Avpixlat en kampanj med syfte att “granska PK-eliten”. Det handlar inte om att dyka upp hemma hos någon man vill intervjua, med en förfrågan om just det. Det Avpixlat uppmuntrade till får snarast liknas vid trakasserier.

Var var alla upprörda och förbannade “Sverigevänner” när detta hände? Jag som var engagerad i IRM vid den tiden kan berätta att de höll käften. Att trakassera sina meningsmotståndare är okej enligt dem, men om en journalist vill intervjua en av dem… nej ve och fasa. Då kommer det bara sluta med att journalisten har besudlat en sekatör.

Skämt å sido, så förstår jag någonstans varför så många “Sverigevänner” är så upprörda. De tror helt enkelt att alla är som dem. “Som man känner sig själv, känner man andra”, som det brukar heta.  I deras värld är journalistisk visst samma sak som att smyga i buskar, gräva fram det mörkaste i någons privatliv, hota och förstöra liv. Det är inte konstigt att den rasistiska bloggskribenten i fråga, och en hel drös med “Sverigevänner” reagerar så hårt.

Men jag tänker avsluta det här inlägget med en liten tröstande mening:
Vi är inte som ni, så ni kan lugnt andas ut och svara “nej tack” nästa gång en journalist dyker upp för att fråga om en intervju.