När jag gick i skolan, ja för sisådär en evighet sen, så pratade vi mycket om andra världskriget och förintelsen. Inte bara en, utan fler gånger, fick vi besök av överlevare från förintelseläger som berättade sina historier. Det var nog det effektivaste sättet att tysta en hel aula fylld med barn. Vissa grät. Alla lyssnade.

Och jag träffade en före detta skolkamrat för något år sedan. Vi började prata om Sverigedemokraterna, om rasism, om nazistiska rörelser. Hen erkände att i skolan så gillade hen Ultima Thule, hen tyckte att invandrare var läskiga och hen undrade varför vi släppte in så många. Ja, redan då, för sisådär en evighet sedan, tänkte folk så. Tänkte barn så. Men hen berättade också en annan sak: att när hen lyssnat på förintelselägrets överlevare så började hen tänka. Fundera. Hen berättade för mig att det kändes fysiskt i hens kropp och att skammen var stor.

Idag är hen en hängiven antirasist som står upp för allas lika värde. För allas lika rättigheter.

Hade det hänt om vi hade gått i skolan idag? I en skola där man bestämt att nazister är välkomna att sprida sitt gift. Varför de är välkomna i skolan, det är en gåta. Det handlar om prioriteringar, det handlar om att värdera vem som väger tyngst: är det nazisterna som ska släppas in för att de försöker låtsas vara ett riktigt politiskt parti, eller är det barnen vars rättigheter ifrågasätts av nazisterna?

Det är så lätt att få för sig att skolan är till för just barnen, eleverna. Att i skolan ska barn kunna känna sig trygga. Skolan ska kunna vara en fast punkt man kan lita på. Det börjar klarna upp nu, att det inte är så. Att det bara är vissa barn som ska kunna känna sig trygga.

För barn som har HBTQ-föräldrar ska finna sig i att diskutera om deras föräldrar egentligen ska få vara föräldrar. Barn som står först på nazisternas oönskat-lista ska tvingas höra propaganda om hur lite de är värda, i nazisternas samhälle. Barn som med raka ryggar protesterar mot rasism och nazism ska få höra att de har fel, att de är ett hot mot demokratin, att de borde sitta och snällt lyssna istället.

Det är en utveckling som skrämmer mig och kanske är det också det allra tydligaste tecknet på den normaliseringsprocess som pågår. En process som vissa vinner på, kortsiktigt. Men de allra flesta står i slutändan som förlorare när rasism och nazism ses som något normalt, något man måste respektera och acceptera.

Homo- och transfobi, kvinnohat, rasism. Hand i hand har de knatat hela vägen från obskyra internetforum raka vägen in i skolan, i vår Riksdag, i mångas hem. Begrepp som ”yttrandefrihet” och ”demokrati” används för att försvara rörelser vars självaste kärna är ett hot mot just yttrandefrihet och demokrati. Ett liberalt ”man väljer själv om man lyssnar och tar åt sig” har bytt ut ”utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero”.

Det är något mycket obehagligt som händer i Sverige just nu och i Europa. Fascism, nazism, rasism är inte längre något ovanligt som vi lämnat kvar på 40-talet. Det är rörelser som växer. Som breder ut sig och får makt. Det är rörelser som tar sig in överallt och som hetsar mot redan utsatta. De gör reklam i tunnelbanan för att sparka på de som redan ligger. De marscherar på första maj. De hotar aborträtten. De ifrågasätter huruvida HBTQ-personer ska ha några rättigheter. De finns överallt.

Men är det för sent att sätta stopp? Samtidigt växer folkliga protester mot Sverigedemokraterna som en egen levande organism. Samtidigt går man ur huse för att protestera mot nazisterna på första maj, en protest som sträckte sig från ung till gammal, kvinna till man, ateist till Svenska kyrkan. Samtidigt så närmast exploderar sociala medier och traditionella medier av opinionsbildning mot rasism och nazism.

Kanske kan vi stoppa det som sker. Förhoppningsvis är detta folkliga motstånd ett tecken på att vi är på väg åt rätt håll. Förhoppningsvis är den där normaliseringen vi kan se ske i rasande takt bara ett tillfälligt bakslag. För nog borde vi ha kommit längre, lärt oss mer, öppnat våra ögon så pass mycket att vi vågar sträcka på ryggarna och sida vid sida tydligt visa att det får räcka nu. Inga rasister på våra gator. Inga kvinnohatare på våra torg. Inga nazister i våra skolor.

Snart finns det inga överlevare från nazisternas förintelseläger kvar, de som med egna erfarenheter kan berätta vad som händer om vi inte gör något. Då är det vår uppgift att berätta. Det är vår uppgift att se till att deras historier inte glöms bort. Vår uppgift nu, att stå i den där fullsatta aulan och berätta vad som kan hända om vi låter rasister och nazister få makten. Ja, det är vår uppgift nu, att göra allt vi kan för att öppna ögonen på den där vilsna eleven som tänker att invandrare är rätt läskiga.