Det här med att vara kär är ändå en konstig grej. Eller, det har alltid varit det för mig. Det har alltid varit komplicerat, jobbigt och svårt. Jag har blivit kär i de som inte varit kära i mig, jag har blivit kär i människor som behandlat mig illa, jag har blivit kär i de som istället för att älska mig har tryckt ner mig. Och jag trodde att de samlade upplevelserna av att vara kär hade lett till att jag slutat med sånt trams. Jag var övertygad: Det var inget för mig. Det gjorde bara ont och ledde till att jag försakade bitar av mig. Jag var rädd för att jag, till slut, skulle förinta mig själv.

Jag tilläts aldrig vara mig själv i mina förhållanden. Jag skulle alltid ändras på. Var jag inte för tjock, så var jag för mycket vänster. Var jag inte för smart, så var jag för dum. Var jag inte för… ja, ni fattar. Det var alltid något fel på mig, i ögonen på den jag älskade. Och nu kanske någon fnyser till lite, rynkar på näsan och frågar sig hur man kan bli kär i någon, älska någon, som behandlar en så. Som ser på en på det sättet.

Det är inte svårt alls, jag lovar. Kärlek är sällan logisk, är min erfarenhet. Jag tror jag bara haft otur. I kombination med ordentligt kass självkänsla, som blivit sämre för varje förhållande jag haft. Så jo, jag hade lovat mig själv att även om jag skulle bli kär så skulle jag inte lyssna på hjärtat. Jag skulle bli kall. Hård. Inte släppa in någon – någonsin. Jag slutade lita på mitt omdöme totalt och började betrakta mig som en riktig kass människokännare.

Så i början, när jag träffade Honom, så fnös jag åt mig själv och sa högt för mig själv att det var löjligt att hålla handen. Att det var alldeles för smörigt att mata svanar. Att jag hade distans, att jag kunde värja mig. Och jag sa till alla omkring mig att han var så jobbig som var så kärleksfull – jag ville ju bara ha sex.

Nu, idag, är jag så oerhört tacksam att han var just det – kärleksfull. Och att han lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville ha nåt förhållande, att han nickade förstående när jag berättade att sånt inte var för mig. Att han sa “Jag har dig så länge det varar, helt enkelt”. För just det, den förståelsen och den kärleken, var exakt vad som behövdes för att mina murar skulle raseras totalt.

Och helt plötsligt insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på honom. Att jag saknade hans röst, hans leende, hans varma blick. Jo, jag blev såklart skiträdd och allt i min hjärna skrek, ja faktiskt vrålade så jag blev alldeles yr: “SPRING! FÖR I HELVETE ANNY, INTE EN GÅNG TILL!”. Och ärligt talat vet jag inte varför jag inte lyssnade på den där rösten.

Det kanske var hans snälla bruna ögon. Det kanske var hans trygga famn. Det kanske var hans förståelse och acceptans för min rädsla. Det kanske var hans sätt att läsa mina tankar. Men troligtvis var det för att han behandlade mig som ingen jag varit kär i någonsin har behandlat mig tidigare: med respekt. Han lyssnar på mig, han är faktiskt intresserad av att höra vad jag säger och tycker och tänker. Han får mig att skratta. Och när jag är med honom, är jag tryggare än jag är någon annanstans.

Jag älskar honom, och det väldigt mycket. Han är det bästa som hänt mig på så otroligt länge och en av de finaste människor jag någonsin har träffat. Hur länge det kommer hålla? Det är aldrig möjligt att veta – men jag hoppas att det är för evigt.

Tack Peter, för att du stod ut med mig i början och för att du inte gav upp. Tack för att du inte bara kämpade för själva jaktens skull, utan för att du faktiskt genuint ville ha mig. Tack för allt du ger mig – varje dag. Tack för allt du lär mig, om livet och om mig själv. Tack för att du gjort mig till ett fån som inte kan låta bli att prata om min pojkvän. Tack för att du är min vakthund. Tack för att du delar med dig, av stort och litet, av svårt och lättsamt. Tack för alla skratt du ger mig. Tack för att du gett mig så många minnen jag kan plocka fram när jag mår dåligt, minnen som får mig att le och minnen som gör mig alldeles varm i magen. Tack för att du får mitt hjärta att kännas som hallonsoda.

Tack för att du älskar mig. Och tack för att jag får älska dig.