Nej, jag vill inte bli kallad “stark kvinna”. Det kvittar om du själv anser att det är en komplimang, jag tycker inte det. Varför? Tja… hur ofta brukar ni benämna män som “stark man”? Nej, då brukar det främst vara bara “stark”, eller hur?
Förstår inte varför vi måste påtala vilket kön en person har när vi ska beskriva hen? Och nej jag förespråkar inte att alla kön ska avskaffas och småpojkar ska kastreras vid födsel och blablabla allt annat jag brukar bli anklagad för. Nej, jag förespråkar att jag ska få vara jag – få vara Anny som är en stark person. Utan att ni ska behöva blanda in vad jag har mellan benen?
Det är inte en komplimang att säga att jag är en “stark kvinna” för det är underförstått “Du är stark, trots att du är kvinna” eller “Du är inte lika stark som en man som är normen, men good try hörru!”. Kanske är det jag som övertolkar, men det skiter jag i. Jag har tolkningsföreträde i att reagera på vad jag blir kallad. Så nästa gång ni ska beskriva mig, beskriv mig som “stark person”. Mitt kön är i det fallet nämligen totalt irrelevant.
Normen är manlig i de allra flesta fall. Varför ska vi fortsätta bidra till det? För det är just precis vad vi gör när vi pratar om starka kvinnor, duktiga kvinnor, kompetenta kvinnor, smarta kvinnor. Jag förstår att det här kan låta flummigt för den som inte är van att tänka i de här banorna men tänk på det i fortsättningen, hur gör man skillnad på när man beskriver män och kvinnor? När är mannen norm? HUR kan man se att mannen är norm? Och vill du, som kvinna, att fokus ska ligga på vilket kön du tillhör – eller på de egenskaper som gör att du beskrivs?
Genusfolket har skrivit ett inlägg om ett liknande fenomen idag och jag tycker verkligen att ni ska läsa inlägget. De lyckas, i vanlig ordning, skriva mycket tydligare och mer pedagogiskt än vad jag klarar av. Hanna som har skrivit inlägget sammanfattar det så grymt bra i de här två meningarna: “Det är så normer fungerar. I det här fallet är vi alla män tills vi plötsligt är Kvinnor”
Och just precis så är det ju. Och just precis det stör jag mig på. Och just precis det tycker jag att vi ska ändra på!
Ja precis!
När jag gift mig sa min mans mamma i sitt tal att det var bra att xx träffat en så stark tjej med “egna kompisar och intressen” (!!!!). Vilken kille får höra att det är bra att han har egna kompisar och intressen? Samma person kallade sen mina flickor för pojkflickor, för de var inte så inne på prinsessgrejen. (Är skild nu. Inte pga svärmor :). Har dessutom svårt för uttrycket “skinn på näsan” för det är också något som tydligen bara måste påpekas hos kvinnor.
Jag använder nog dessa ord ganska ofta men jag använder exakt samma ord när jag pratar om män så jag ser det inte som att jag värdesätter kvinnor och män på olika sätt. Men jag förstår att man gör det när detta ord sätts under vissa sammanhang.
Jo, precis så. Ord kan ju betyda olika saker beroende på hur de används och av vem.
Jag brukar också rätt ofta använda orden “man” och “kvinna” i de sammanhang som beskrivs. Jag tänker inte på det som något förminskande eller nedsättande.
Kön är viktigt för mig och jag identifierar mig själv starkt som man. Inte “man” som “macho-man som aldrig gråter och som aldrig vågar vara sårbar”, men som man. Jag definierar mig som man, funktionshindrad, tekniknörd, kvinnoälskare, datorintresserad, speltokig, romantiker, svensk, jämtlänning, ung, universitetsstudent, och mycket mer.
Jag förstår att för många är deras eget och andras kön irrelevant. Jag antar att eftersom jag tycker det är viktigt så använder jag dessa benämningar om mig själv och andra. Antagligen är det anledningen till att jag tycker ordet “hen” är onödigt diffust och låter konstigt, särskilt när man vet könet på personen men när det bedöms irrelevant.
Att jag kallar någon “stark kvinna” betyder för mig att jag erkänner och bekräftar både hennes styrka och hennes kön. Men givetvis skulle jag undvika att kalla henne det om jag vet att hon skulle ta illa upp.