När jag gick hem från mitt nattjobb i Östersund. När jag väntar på tunnelbanan i Stockholm. När jag åker taxi. När jag följt med en kille hem. När jag är på gymmet ensam på natten.

Några av alla tillfällen då jag känt kroppen fylld av rädsla och adrenalin och denna tanke: Jag kan bli våldtagen nu. Och alla strategier jag lade upp ifall det skulle hända: Nycklarna i handen, en cig tänd hela vägen hem (för att kunna trycka den i våldtäktsmannens ansikte), fundera hela vägen om det skulle hjälpa om jag skrek “Jag har HIV!”, prata i telefon med någon kompis, alltid se till att någon vet var jag är, alltid vara beredd. Redo. Och klädseln? Klär jag mig för utmanande? Jag vet ju att det är svårare att slita av någon ett par byxor än en kjol, kanske borde jag byta..?

Och jag blir så jävla förbannad. För någonstans vet jag att det ändå inte spelar någon roll. Jag kan ha hur många försvarsstrategier som helst, våldtagen kan jag bli ändå. Och jag vet ju, vet att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter. Utan att de begås av någon man känner eller är bekant med. Och det skrämmer mig.

Och det skrämmer mig också när jag tänker på alla gånger en man har fått tjata sig till sex med mig. Och nej, jag menar inte att jag blivit övertalad för det är en annan sak. Att bli övertalad innebär för mig att man till slut ändrar uppfattning och tänker “Det är vad jag vill också.” Tjatsex är något annat. Det är att flytta bort hans hand från mitt underliv, mina bröst, min kropp. Säga “Nej!” flera gånger men han framhärdar. Fortsätter. Att till slut tänka “Det är lika bra jag ger efter, spelar med, för annars kommer det här kunna räknas som våldtäkt. Och jag vill inte bli våldtagen.”

Nu tänker säkert många “Vilka puckon hon hamnat i säng med.” och kanske med en liten fnysning om att jag får skylla mig själv. Men ni ska veta att nej, det har varit helt vanliga killar. Men killar som inte respekterar att min kropp är min – inte deras. Och är det så konstigt? När jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook svämmades jag över av män som fräste “Men det är internetkultur! Det är på skoj!”. Och naivt nog tror de att skämten, kulturen, inte påverkar deras, mäns, beteende. Nej, jag säger inte att en man börjar våldta bara för att han ser en skämtbild som driver med våldtäkt. Men tänk: Om du blir matad med den här typen av bilder, skämt, hur lång tid tar det innan du omedvetet börjar tro att sådan ser verkligheten ut?

Konceptet med “friendzone” är ett bra exempel. Det må tyckas oskyldigt, men tänk en gång till på vad det hela betyder: Att en kvinna och en man inte kan ha en icke-sexuell relation, för då har mannen hamnat i “the friendzone” som av många tycks vara den ultimata förnedringen. Att kvinnan inte vill ha sex med mannen är alltså fel. Det är oschysst. Orättvist. Hur många har den attityden på riktigt, även utanför raljerande Flashbacktrådar? Skrämmande många. Så många män som uppfostras till att ett nej inte är ett nej, att kvinnan ska behaga, att en kvinna som inte vill ha sex är elak och snål.

Och nej, jag säger inte nu att det här är den enda förklaringen. Det är en liten del av en större bild. Men den är just det: En del. En förklaring. En anledning och en orsak.

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag som jag innerligt önskar inte behövdes. Och min önskan är att män och killar använder idag för att tänka över sin egen attityd och sitt eget tankesätt. Är du en av de som skrattar åt sexistiska skämt? Är du en av de som kallar kvinnor för “sliddjur” på Flashback? Är du en av de som tjatat till dig sex, inte accepterat ett nej och tagit för dig ändå? Grattis, om du kommer till en sådan insikt.

För det innebär att du nu kan påbörja arbetet med att förändra dig själv.