Är så van vid att skriva på IRM att jag nästan tänkte ursäkta mig själv för vad det här inlägget kommer handla om. Sen kom jag på, det är ju faktiskt MIN blogg så jag skriver vad jag vill. Ha!
Grejen är denna: Min polares polare delade mitt blogginlägg om kvinnohat och dissade det. Min polare taggade mig i en kommentar men jag fick själv inte kommentera. Ve och fasa! Jag kan inte låta kritik stå oemotsagd (Visst är det ett ord..?) när jag väl har sett det. Så jag tänkte att jag ska bemöta det i ett blogginlägg istället. Dessutom så kanske det en gång för alla sätter stopp för den sortens kritik som framförs, helt enkelt på grund av att den är felaktig och lite dum. Here goes:
Jag vill börja med att poängtera att mitt blogginlägg inte handlade om “gnäll” utan om att uppmärksamma sexistiska skämt som jag finner högst osmakliga. På riktigt, jag kan inte förstå varför vissa så ilsket vill försvara skämt om våldtäkt? Där kan jag också säga: Kul vardag. Och nu kommer säkert nån fortsätta framhärda med “Det är ju bara på skooooooj!” och då rekommenderar jag att man läser den här artikeln. Jag har refererat till den i flera kommentarer till Kvinnohats-inlägget men någon har säkert missat den. Den säger allt, kan jag tycka. För den som inte orkar läsa artikeln (som faktiskt är rätt kort, men vill man veta mer kan man söka på t.ex forskarens namn) så kommer en kort sammanfattning här:
Sexistisk humor är inte något så enkelt som välvilligt nöje. Den kan påverka mäns omvärldsuppfattning och tillåta dem känna sig bekväma med att uttrycka sig sexistiskt utan att deras kompisar misstycker. […] Just tillägget “det är bara ett skämt” förkläder fördomarna och diskrimineringen till något på ytan harmlöst. Som sedan kan sprida sig med stor kraft på ett ofta helt legitimt sätt.
Så nej, det rör sig aldrig om “bara på skoj”. Och även om det skulle vara så, så har jag redan konstaterat detta: Ett sexistiskt skämt är fortfarande sexism. Skulle ni tycka att det var lika roligt om skämten handlade om er syster, dotter, mamma, flickvän, tjejpolare?
Det som faktiskt irriterar mig mer än icke-argumentet “det är ett skämt” är “det är en del av internets kultur”. Asså hallå?! Så bara för att något är på ett visst sätt idag så ska vi bara gå med på det utan att någonsin ifrågasätta? Seriöst, tänk efter lite nu va? Att det finns en särskild kultur på (vissa delar av) internet beror troligtvis på att de varit mansdominerade en ganska lång tid. Ett exempel är t.ex gamingkulturen där kvinnor generellt utsätts för väldigt mycket sexism. Ska vi då bara tänka att “äh, kvinnor kan la göra nåt annat än spela spel?” eller ska vi kanske tillsammans säga ifrån och aldrig acceptera att kvinnor särbehandlas?
Vad är ni rädda för? Varför vill ni inte släppa in kvinnor? Varför är det så svårt för män, särskilt unga män som det tycks, att ställa upp för allas lika värde? Var är kampen? Var är upprördheten över att vi blir så orättvist behandlade? Seriöst, både män och kvinnor som skrattar bort såna här saker, ni får faktiskt ta och skärpa er nu och sluta bortförklara sexism på internet.
Du har verkligen öppnat mina ögon för de här problemen. Det är viktigt för mig att ta reda på så mycket som möjligt så att jag kan vägleda och hjälpa mina barn att bryta mönstret. Mig själv också givetvis 🙂
Tack! Vad glad jag blir! Hoppas du får en riktigt trevlig helg <3
Tack för länken om sexism inom spelindustrin! Det är ett stort problem som jag tror gör att många kvinnor inte känner att de vågar närma sig spel (varken att spela dem eller att tillverka dem). Spel är i sin renaste och finaste form inkluderande, men då ska vi ju se till att det blir så i verkligheten också.
Jag kom på en grej nu angående det där med sexistiska skämt och normalisering. Någon månad efter att jag börjat gymnasiet gick jag igenom korridoren för att komma till lunchrestauranten. Jag gick förbi ett gäng stora fordonselever (jag gick elprogrammet) som gick i trean. En av dem utbrast “Jävla hora” eller något sådant till en tjej som också var i korridoren. Jag vände mig om och gick med bestämda steg fram till de här killarna. Jag visste inte vem det var som var den skyldige så jag hytte med fingret mot allihop och gav dem en utskällning. “Sådär säger man inte! Be tjejen om ursäkt!” De blev helt ställda (och tjejen också) och så sa en av dem ett svagt “Förlåt, det var inte meningen…” till tjejen. Sen gick jag med skakiga ben vidare till lunchrestauranten.
Det som förvånar mig mest än idag är att jag vågade. Jag hade nyss börjat gymnasiet. Jag var en rörelsehindrad kille med knagglig och ostadig gång, 1,52 cm lång och sisådär 50 kg. De var kanske fyra, fem välvuxna tredjeringare utan fysiska handikapp. De skulle lätt ha kunnat ge mig ordentligt med spö utan att jag skulle kunna sätta emot ett dugg. Antagligen blev de så paffa att en som var hälften så stor som en av dem sa till dem på skarpen. Sen den dagen var jag högt respekterad på skolan. Jag satt i elevrådet hela gymnasietiden och var speciellt omtyckt av fordonseleverna. 🙂
Önskar att fler vore som du, att fler vågade.
Jag känner mig så kluven i kvinnofrågor i dagens läge och i dagens samhälle. Jag föraktar all typ av diskriminering och fördömer kvinnohat och sämre behandlnig av kvinnor (självklart för jag är ju en kvinna själv). Däremot är det svårt att blunda för att kvinnor ibland sänker sin egen båt. I Sverige växer det fram enorma kvinnofällor otroligt snabbt både utseendemässigt och sexuellt. Kvinnor i tv använder sina kroppar för att uppnå kändisskap, varenda känd blogg innehåller en halvt intelligensbefriad kvinna som visar upp sina silikontuttar och sina mini och tajta kläder, kvinnor blir mer och mer som män och använder sin sexualitet som makt istället för njutning. Dom största förebilderna vi har är kvinnor som använder sina kroppar och sitt utseende för att ta sig fram och detta påverkar många unga kvinnor som tror att denna väg är den rätta. Ibland kommer kvinnohatet tyvärr från kvinnor själva. Vi konkurerar med varandra istället för att ALLIERA oss med varandra. Jag har sett skadeglada kvinnor som sett det som en vinst i att erövra andra kvinnors män. och under mina 30 år så har jag nog oftare blivit kallad för hora av kvinnor än män. Och alltför ofta har min kamp varit för att försvara mig från andra kvinnor sorgligt nog. Jag tror vi även måste eftersträva en större respekt emellan oss kvinnor och bygga upp unga kvinnors självrespekt, vilket i sig är en ändlös kamp då vi går mot tider där vi har Barbiedockan som en mall för hur vi ska se ut och bete oss. Jag tror kampen mot kvinnohatet ligger i kvinnornas makt såväl som i männens. Makten ligger hos många kända kvinnor idag och ska vi ha idioter som Anna Anka som går ut och skryter om att hon erövrade Paul Anka genom att ligga med honom bakom sin bästa väns rygg så är loppet ganska kört. Blir så förbannad när jag ser vuxna människor föregå med sådant dåligt exempel!!