Året som var – framtiden är nu!

2012 är snart slut. Herrejösses vilket långt år det har varit. Ändå har tiden gått så fort? Har nog aldrig haft ett så intensivt, omtumlande och händelserikt år.

Var ska jag börja? I december 2011 kanske, när jag blev sjuk och var sjuk i nästan två månader. Skräcken när jag tappade känseln i halva kroppen och läkaren bara fnyste. Ångesten när jag aldrig blev frisk, när jag hostade så jag nästan kräktes, när det satte sig på balansnerven och jag inte kunde gå. Det ofantliga lättnaden när jag äntligen fick träffa en läkare som fattade att jag var sjuk på riktigt och faktiskt tog blodprover. Tacksamheten över att bo i ett land där jag knappt behöver betala för sjukvården, där jag kan få tag på medicin och bli frisk igen.

Nånstans här i krokarna drog vi igång med IRM. Ett projekt som vi la ner, och fortfarande lägger ner, ofantligt mycket tid på. Min prestationsångest i början var inte nådig! Jag kunde sitta i flera timmar och jobba med ett inlägg. Ändra en punkt här, ett ord där. IRM har gjort mig förbaskat säker i mitt skrivande. Den där prestationsångesten är inte helt borta, och det hoppas jag att den aldrig kommer bli, men nog är den mycket lindrigare. IRM, vår lilla bebis. Som växt fortare än vi någonsin kunde ana. Snacka om att det varit en åktur! Med debattartiklar publicerade i ETC Göteborg, Aftonbladet och DN, ett reportage i TV4 och fler omnämningar i media än vad jag kan räkna kan vi nog säga att det gått bra för oss i år.

irmbild

Sen då? Sen blev det tidig vår. Jag blev utsedd till ombud för SEKO på LO-kongressen. Samtidigt haglade knivarna över min rygg. Folk försökte uppriktigt få mig utslängd ur mitt eget fackförbund. Smidde ränker bakom min rygg, spred skitsnack, samarbetade för att bli av med mig. Idag kan jag kanske förstå varför även om jag inte blir förbannad bara jag tänker på det. Just då… just då ville jag bara lämna den fackliga världen och smita. Skydda mig själv. LO-kongressen blev på många sätt min räddning. Inte bara det att jag slapp iväg från de som ville mig ont, utan jag träffade människor som peppade och stöttade. Som berättade sanningar för mig och som höll mig i handen. Jag börjar nästan gråta av tacksamhet när jag tänker på samtalet jag hade med två medlemmar ur vår förbundsstyrelse, två personer som lyssnade och förstod. Och förklarade för mig att det jag hade hört om ett potentiellt uteslutningsärende mot mig… det var helt enkelt inte sant. DEN lättnaden!

Hela den perioden präglades ändå av det sveket, den konflikten, som jag upplevde på nära håll i min fackliga organisation. Att få bli kongressombud var, som sagt, räddningen för mitt fackliga engagemang men… då kom förstås nästa smäll. Via Facebook får jag reda på att jag kommer bli uppsagd. Sämsta sättet att få reda på en sån sak. Fytusan, det var inte roligt någonstans. Dock viss ironi i att den första jag diskuterade det hela med var Erik, som nu är min handledare. Men vi kommer dit, så småningom.

Beskedet om att kontoret skulle läggas ned lade förstås ett ganska grått filter över kongressen men jag tycker ändå jag gjorde det bästa möjliga av det. Jag var aldrig uppe i talarstolen, men jag gjorde nytta ändå. Och jag träffade människor, knöt kontakter. Fick vänner. Lärde mig enormt mycket och mitt fackliga engagemang växte och fördjupades.

kongressbild

Efter kongressen var det tillbaka till vardagen – åtminstone ett tag. Sedan så småningom, dags för Almedalen. Jösses vilken vecka. Omtumlande och jobbig och läskig och jag har inte känt mig så vilsen på flera år. Men jag hade bra sällskap och det fanns gratis vin s’att… jag ska inte klaga i onödan. Plus att jag, även där, träffade en mängd göttiga människor!

almedalenbild

Sen då? Jag hade semester, det regnade mest, jag gjorde säkert inget vettigt. Jag träffade Fabian som blev min pojkvän, som jag föll alldeles löjligt mycket för och blev fjantkär i. Som jag hade kunnat tänka mig att dela mitt liv med, som jag tänkte var en människa som alltid skulle finnas vid min sida. Jag åkte till Runö och saknade honom, önskade att han skulle vara där, vara nära. Jag varvade förälskade dikter med seminarium med dans med kurs med ASTA KASK (tack Roger!) med saknad med töntiga kärleksdrypande SMS. Det var en fin helg. Sedan kom Fabian upp till Öset, vi satt nere vid sjön och kysstes. Jag var så, så kär.

sommar

Sen blev det höst och vi jobbade sista veckorna på 118100. Såklart var det JAG som tog absolut sista samtalet och var den allra sista på vårt kontor som fick svara “Välkommen till 118100, hur kan jag hjälpa dig?”. Jag kan inte påstå att jag sörjer så värst. Det var nog, på många sätt, bäst det som skedde. Även om jag saknar (de flesta av) mina underbara kollegor!

bilden

Sen kom den alltså: Arbetslösheten. Den krypande klådan av tristess. Av att känna sig mindre värd. Känna sig överflödig. Att det var under den här perioden saker gick åt helvete med mitt kärleksliv gjorde inte saken bättre. Klumpen i magen när jag började förstå att något var fel. Tårarna, alla de jävla tårarna. Jag hade konstant huvudvärk. Jag grät varje ensam sekund. Hulkade. Låg i fosterställning. Sen tog det slut och jag visste inte var jag skulle ta vägen för det gjorde så ont. Det var inget långt förhållande, många har säkert svårt att förstå varför det tog så hårt. Men jag hade byggt upp så tjocka, bra försvarsmurar som han lyckades riva ner. Jag var försvarslös och något gick sönder när han svek sitt viktigaste löfte till mig.

Men, man tar sig ur alla gropar om man inte är rädd för att bryta av några naglar. Jag tog mig upp, det svider fortfarande att tänka på det men smärtan finns inte kvar på samma sätt. Naglarna har till och med växt ut igen – det har även mina skyddsmurar.

Och nu… nu är jag på ett bra ställe. Jag gör praktik på SEKO:s kommunikationsenhet och har aldrig känt mig så nyttig, behövd och duktig. Jag får utvecklas varje dag, jag lär mig saker, jag lär ut saker. Att helt plötsligt vara en person man både lyssnar och litar på – det är helt magiskt! Jag känner dessutom, för varje dag, att jag hittat vad jag vill syssla med i framtiden. Så hemskt gärna i kombination med facket, mitt engagemang, såklart. För det vill jag aldrig, aldrig riskera att mista igen.
Årets BLÄ:

  •  Alla hot och nedsättande kommentarer jag har fått.
  •  Svikna löften.
  •  Att Jakke blev sjuk, så sjuk under hösten!
  •  DDOS-attackerna på IRM. Morr!
  •  Att älskad familjemedlem fick dystert sjukdomsbesked.

Årets YAY:

  • IRM replikerar Jimmie Åkesson på DN Debatt!
  • Min praktik på SEKO.
  • Att mammas fot blev bättre, tack vare en vurpa…
  • Alla som stöttat, peppat, uppmuntrat och burit mig när det känts tungt!
  • Att Jakke blev frisk igen! <3

Nu är året slut, säkert har jag missat något och säkert har jag förträngt något. Jag ser fram emot ett 2013 som kanske inte behöver vara lugnare – men helst innehålla färre dystra besked. Nyår firar jag med Moderskeppet och djuren på Ön, på onsdag åker jag tillbaka till Stockholm och ja, jag längtar. Det finns så många fina där nere som jag vill träffa mer!

Gott nytt år kära kamrater, nästa år fortsätter kampen för ett mer tolerant samhälle!

2012