Idag är det Lucia. Ljus i håret och tindrande ögon och glada barn med pepparkakssmulor runt munnen. ELLER så är det åter ett tillfälle för folk att flippa totalt och bete sig som att jordens undergång knackar på dörren och ber om en lussekatt OF DOOM.

Det började redan häromveckan då diskussionerna rörde pepparkaksgubbars vara eller inte vara i ett luciatåg. Att barnen inte fick klä ut sig till pepparkaksgubbar var “PK som gått för långt” och “moralpanik” och allt vad folk hävde ur sig. Nu visade det sig ju att det kanske inte var riktigt sådär jättelämpligt att basera ett helt drev på EN förälders uttalande, utan att man kanske bör fråga skolan också. Men, nog om dåligt omdöme i tidningsbranschen och mer om luciapaniken. På min facebook har jag idag hittat den här statusen:

Bruna pepparkaksgubbar, röda tomtar, vita lucior, gula lussebullar, svarta russin, tjocka snögubbar… Hur kan nån känna sig kränkt då alla färger och former finns representerade???

Men JÖSSES? Vems uppgift är det egentligen att avgöra “rätten” att känna sig kränkt av något? Jag skulle spontant vilja påstå att det är den som är kränkt som äger den rätten. Att folk som inte påverkas roffar åt sig tolkningsföreträdet på det här sättet tycker jag är minst sagt deprimerande. Just den här statusen är också obehaglig eftersom den avfärdar i princip alla former av diskriminering. Om man säger till ett skolbarn “Du får vara snögubbe för du är tjock” – är det då fel av barnet att känna sig kränkt över detta? Det är ju exakt samma sak som att säga “Du får vara pepparkaksgubbe, för du är brun”.

“Men så kan man inte sägaaaa, det är inte samma saaaak, att säga att nån är tjock är ju ELAKT!“, tjöt massorna i kör.  Mjo, men tänk så här: Det kan faktiskt uppfattas som elakt att påpeka någons hudfärg också. Att peka och säga “Du ser inte ut som resten av klassen så nu ska vi skilja ut dig riktigt ordentligt från mängden” kan för många uppfattas som direkt stötande. Precis som många inte bryr sig. Men åter igen: Det är den som känner sig kränkt, illa behandlad, mobbad, diskriminerad som äger rätten att säga att det är fel. Och det ska fan i mig inte ifrågasättas med dynga av typen “kränkthet faktiskt föder fler fördomar, johooo så ääär det“.

Jag kommer aldrig kunna förstå varför det är så svårt för vissa att förstå och acceptera att man kanske inte har gjort rätt? Vad SITTER det i?  Varför, varför, varför är ni så himla sugna på att slita åt er tolkningsföreträdet och sen skrika som stuckna grisar när någon snällt ber att få tillbaka det?

Sen finns det förstås också de som totalt spårar ur och kommenterar på Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bloggar:

Rimligt.

Men, det finns hopp! För vår favoritrasistblogg Avpixlat har tydligen lämnat sin “publicistiska” idé (att vara hatiska mot utlandsfödda i allmänhet och muslimer i synnerhet) och satsat på något slags humorperspektiv istället. De har nämligen också publicerat ett inlägg om luciatåg. Vad som är roligast vet jag inte: Att de rasar över att en -kristen- skola har “förbjudit” tomtar i luciatåget, eller att de förfasas över att ICA inte längre säljer pepparkaksgubbar. Just det där med pepparkaksgubbarna är nog kanske mest fascinerande då ingen tycks komma ihåg att det gått att köpa pepparkaksgubbar på ICA – någonsin. Avpixlat blev mer som “Snedpixlat” i det här fallet…

Men ja, att Lucia tydligen är viktigare än att en nazist tagit plats i Lidköpings kommunfullmäktige står ju ganska klart. Det senare har inte på långa vägar rört upp lika mycket känslor. Och att en luciasång görs om till en rapsång i SVT:s luciafirande är uppenbarligen, enligt inte bara SD-sympatisörerna och Avpixlat-kommentatorerna, det värsta som hänt sedan… ja sedan TIDERNAS BEGYNNELSE. Typ. Iallafall enligt Twitter…
Nåväl. Vill bara avsluta med en önskan,  den enda julklapp jag vill ha i år: Nästa gång ni är på väg att skrika “MEN VAR INTE SÅ LÄTTKRÄNKT!” så snälla, snälla, snälla tänk efter en gång till. Fundera en sväng på om det är så svårt för dig att istället säga förlåt och försöka utvecklas som människa.