Jag antar att jag borde bli grinig och besviken när folk (läs: rasister) inte vill debattera med mig på en rimlig nivå. Att jag borde bli irriterad över deras uppenbara barnslighet och inskränkta syn på andra människor (läs: oftast kvinnor). Men efter många månader på Twitter så är det få saker som berör mig, istället roas jag lite. Jag vet, det är hemskt men jag har blivit härdad.

Fast nuförtiden är det inte så hemska saker som skrivs till mig, så beror främst på det. De allra värsta har jag blockat nu tror jag. Hot, och alltför grova saker, tolererar jag inte. Inte heller rent personliga påhopp, att bli kallad för saker. Personer som helt tydligt är rena troll, anonyma fegskitar, bekymrar mig inte heller så mycket. T.ex den här:

En person som hoppar in i en pågående diskussion bara för att få kalla mig “bitterfitta”. Då kan jag inte låta bli att först le, för att det är så infantilt. Sen bli lite ledsen. Vilket litet liv hen måste leva! Tragiskt, på något sätt. Sorgligt, att scanna av Twitter efter möjligheter att få förolämpa. Kasta skit, anonymt. Att inte våga stå för sina åsikter, det måste vara tungt.

Egentligen skulle jag vilja krama alla troll. Klappa dem på huvudet och säga “det blir bra, ditt liv kommer bli bättre, det kommer lösa sig”. Men innerst inne tror jag inte det hjälper. De har funnit ett sätt att kräkas ut sitt hat utan konsekvenser. Jag kan bara hoppas att deras näthatande gör att de inte hatar IRL i lika stor utsträckning. Naivt? Kanske. Men något positivt måste jag hålla fast vid, när trollen anfaller.