Just nu pågår en stor debatt om att acceptera och gilla sin egen kropp, oavsett om den följer viktnormen eller inte. Hurra, vad bra det är även om den liksom fick sitt avsprång i att en mobbare fick tv-tid.
Jag har alltid varit, eller sett mig som, tjock. Till och med när jag gick ner i vikt så kände jag mig som ett vandrande fettberg. Nu kan jag se bilder från då och tänka “OJ var jag verkligen så smal..?” Men då? Då såg jag ingen skillnad. Att gå ner i vikt gjorde mig inte lyckligare. Inte märkte jag så otroligt stor skillnad på något annat sätt heller, mer än att jag plötsligt kunde köpa kläder som inte var bruna och bylsiga (sånt som samhället tycks anse att tjockisar ska klä sig i).
Folk såg mig fortfarande som tjock (för det var jag ju, bara inte LIKA tjock) och jag fick hela tiden försvara mig med “Jag har faktiskt gått ner 40kg!”. För det duger liksom inte att du går ner i vikt, du ska gå ner ALL vikt och bli normsmal. Först då kanske din kropp kan accepteras. Om du har väldigt mycket tur.
Det som stör mig mest i hela den här debatten är dock att folk fått för sig att de har nåt att säga till om angående min hälsa. Nej, jag pratar inte om välmenande hälsotips utan snarare “Jag tycker inte om dig för att du är tjock och tjocka människor är onyttiga”. Det är som att folk tror att fetma är smittsamt..? Då kan jag berätta att det är det inte. Du kan dela matkö eller gym eller bussäta med en tjockis utan att själv bli tjock. Skönt va?
Och vad gäller min hälsa så överlåter jag det till min läkare. Jag är så himla GENOMLESS på att behöva förklara att jag har på gränsen till för lågt blodtryck och mitt blodsocker ligger alldeles jättebra faktiskt. Jag går inte runt och avkräver smala människor hälsorapporter? Men jag kanske skulle börja. Så fort jag ser en smal människa äta en bit godis ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt blodsocker när du äter sånt där” och när jag ser en smal person äta en hamburgare ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt hjärta när du äter sånt där”. WOULDN’T THAT BE FUN?!
Nja, kanske inte. För jag gillar ju att leva som jag lär – därför tänker jag inte lägga mig i andras hälsa. Åtminstone inte utan väldigt uppenbara skäl. För man kan ju trots allt inte se på utsidan hur någon mår på insidan.
Sen vill jag avsluta med att ta upp detta med att smala människor fått för sig att jag med min blotta existens uppmuntrar till övervikt och fetma. Alltså seriöst, vad för makt tror ni vi tjockisar sitter på egentligen? Och om det vore så att vår existens uppmuntrar till fetma, borde inte det återspeglas i media, kultur och samhället i övrigt? Det kanske tåls att tänka på, nästa gång du rynkar på näsan och tror att jag är något smittsamt otäckt.