Tänk att du är tonåring. Tänk att du har en annan sexuell läggning än heterosexuell. Bara det kan vara kämpigt nog. Tänk dig nu att du berättar om din läggning för din skolklass och att du blir polisanmäld för att ha gjort det. Tänk dig att du förs in i ett register över ungdomsbrottslingar – bara på grund av att du inte döljer din sexuella läggning.

Låter det osannolikt? Konstigt? Fel? Tyvärr har scenariot ovan inträffat. Ryssland har infört omfattande lagar som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”. Intoleransen mot HBTQ-personer ökar i Ryssland. En rysk opinionsmätning visade att hela 88 procent är för den nya lagen.

I Ryssland ses HBTQ-personer som sjuka, onormala. Det kommer hela tiden rapporter om misshandlade och förnedrade HBTQ-personer, där trans*personerna är de kanske mest utsatta och även den grupp som oftast osynliggörs.

Samtidigt, sida vid sida med rapporteringarna om situationen för HBTQ-personer i landet, kommer rapporter om att arbetare som anlitats för att jobba under OS i Sotji blir utnyttjade, i vissa fall får de ingen lön och i andra fall blir de misshandlade.

Om mindre än en timme invigs OS i Sotji. Alla ögon är vända mot Ryssland och det vore rimligt om läget i landet ledde till höjda röster, protester och fördömanden. Men det är oroväckande tyst. Diskussionen om Ryssland blossar upp lite då och då, några halvhjärtade krav på bojkott av OS har hörts. I sociala medier sprids ett par väldigt fina kampanjer med människor som visar långfingret åt Putin och en regnbågskör som sjunger ryska nationalsången. Men det är för lite! Det är vår plikt som demokratiskt land, det är vår plikt som medmänniskor, det är vår plikt som empatiska varelser att säga ifrån. Är de Olympiska Spelen verkligen viktigare än människors liv?

Självfallet löser inte en bojkott av OS alla problem, kanske inte några alls, men vi måste börja någonstans. Vi måste börja skicka signaler till Ryssland att det som händer där inte är okej. Ingen kommer tacka oss för vår tystnad, men om vi höjer rösten och protesterar högljutt så visar vi åtminstone att någon står upp för de utnyttjade och misshandlade människorna. Och vem vet, kanske det startar en snöbollseffekt med fler länder som vågar visa på hur fel det som händer i Ryssland är? Även efter OS är slut. Kanske får det oss att vakna till och se hur illa ställt det är även i många andra länder.

Det är svårt att tro på människors godhet när man ser de rapporter som kommer från Ryssland. Det gör det, ärligt talat, ännu svårare att tro när allt som hörs från Sverige är en enorm tystnad. Ja, det vill säga förutom de otaliga reklaminslag för OS som visas i varenda mediekanal just nu och diskussionerna om vilken tv-kanal det sänds på. Är det verkligen det här vi vill vara? Vi som tysta bevittnar övergrepp, bara för att få heja på våra idrottare i lugn och ro? Jag hade hoppats att vi var mer än så.