Jag är på väg hem från tunnelbanan. Klockan är mycket och det är vardagskväll så det var inte så många som klev av på min station. Efter en stund hör jag fotsteg bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, utan går istället lite snabbare. Tänker att det är mitt i ett bostadsområde, om jag skriker måste ju någon höra, eller hur? Jag hör stegen bakom mig och hur de också ökar takten och jag är helt säker på att nu, nu händer det. Nu blir jag våldtagen.
Jag stoppar ner handen i fickan och kramar nycklarna, kanske kan jag slå honom i ansiktet med dem? Jag vill inte springa heller, jag har ju läst hur sånt beteende kan trigga. Så plötsligt: En hand på min axel och hela min kropp fryser till is av ren och skär skräck.
”Förlåt, du tappade den här.” Jag tittar oförstående ner på vanten som han håller fram, sedan inser jag att det är min. Min tappade vante, som han bara ville ge tillbaka. Jag säger tack, lite skakigt, och han vänder och går åt andra hållet.
Jag har fortfarande puls som en vettskrämd kanin men samtidigt är jag så lättad. Jag klarade mig! Den här gången också. Och jag börjar tänka: Varför ska jag behöva vara rädd i mitt eget samhälle? Varför ska jag behöva bära på den här skräcken? Åh, tro inte att jag är unik. Det här är en skräck som delas av de flesta kvinnor jag känner. Vi lär oss tidigt att leva med den, hantera den. Göra upp strategier och planer för hur vi ska försvara oss när den dagen kommer. För det handlar om när, inte om, när vi tänker.
Och jag inser att jag ständigt är på flykt när jag rör mig ute. Alltid redo att försvara mig, alltid beredd på att kriga. Aldrig någonsin trygg. Och jag kopplar ihop det med att jag alltid döms för mitt yttre, att jag särbehandlas på grund av något jag inte själv kan råda över och jag inser… det är inte konstigt att jag är antirasist. Inte det minsta märkligt, faktiskt.
Det är inte konstigt att jag istället för rädsla och misstro väljer att bemöta migrationsfrågor med empati och förståelse. Kanske är det också därför, i alla fall enligt min uppfattning, en större andel kvinnor än män är just uttalade antirasister? Kanske är det därför det finns så få kvinnor i Sverigedemokraterna.
För vi vet hur det känns. Vi vet hur det är.
Vi är också på flykt.
Gud vad jag känner igen mig i det du skrev. Jag känner precis likadant. Som mörkhyad är jag alltid på hugget. Tror alltid att någon tittar på mig och tänker något rasistiskt och är någon otrevlig mot mig så kopplar jag det alltid till att dom är det för att jag är mörk. Oavsett om det är från svenskar eller etniciteter som anser att vi med mörk hud fortfarande är “slavar”. Sen är jag rädd för att jag är kvinna. Blir alltid oroligt när jag stöter på män i källaren, porten, sent på kvällen på väg hem etc. Häromdagen var det två byggjobbare i källaren när jag kom ner och jag fick genast hemska tankar i huvudet. Ytterliggare en rädsla har kommit sen jag blev två-barns mamma. Då är jag rädd att någon ska göra illa mina barn. Att det finns pedofiler på dagis, att någon ska attackera mig eller att jag ska vara med i en olycka som gör att mina barn blir mamma-lösa. Dessa ständiga rädslor kan göra en människa psykisk sjuk. Och God knows om man inte är det emellanåt. Förgiftat av rädslor och hat som blir ännu mer markanta när man gång på gång utsatts för påhopp eller misshandel just pga av dessa två faktorer: Kvinna och mörkhyad. Hatar att befinna mig i en typ av offer-roll. Är stark som person och har överlevt ett och annat och känner mig lyckligt lottad med min fina omgivning men dessa ständiga rädslor äter ibland upp en levande!
(sorry, blev en lång novell här) 🙂
Du behöver definitivt inte be om ursäkt, man får skriva hur långa kommentarer man vill här!
På nåt sätt är det ändå fint, eller ja missförstå mig rätt, men ändå positivt på något plan att vi kan känna igen oss i varandras rädsla, att vi kan relatera. För jag tror att på det sättet kan vi också arbeta för att stärka varandra.
Hej där…ramlade in på din blogg av en slump.Jag förstår dig alldeles,herre tid.Man ska inte behöva vara rädd i samhället men det är man ändå.Jag har bott i G-borg men har flyttat till landet nu.Men aldrig kunde jag bara ana eller tro att jag skulle få en granne efter mig som bevakar mig.Damen ifråga är 87 år,pigg och rask för åldern,hennes hobby är att bevaka mig.Väldigt otrevlig,barsk och brysk.Hennes sätt gäller och inget annat godtas.Hon har bestämt sig redan från början att klaga och leta fel på mig.Kollar i fönstren,vaktar mig vad jag gör ute på tomten,pratar skit högt till sina s.k bekanta så hon är säker på att jag ska höra allt,fnyser,ruskar på huvudet så jag ser det(viktigt för det gör hon ofta),så fort jag gör något,flabbar,o.s.v.Ja,visst jag har hört mig för om man får/kan bete sig hur som helst,men så länge hon inte har rört mig så kan ingen göra nåt.Flytta,nej tack.Skit i henne,ja visst gör jag det.Hennes beteende finner jag ganska intressant.Men,jag är rädd för henne,det är det.Mitt inre hoppar till och jag är på vakt och har mobilen med mig ute på tomten ifall hon får för sig något.Jag är rädd för henne och mina vänner tycker jag ska flytta men det vill jag inte p.g.a rädsla för en dam som är lite glad i mig.Jag kanske ska säga att jag upplever mig inte själv som störande eller att jag provocerar henne på något vis och jag är straight om man säger så,så jag har inget intresse för henne på något plan.Rädd i samhället och i grannskapet.Världen är konstig ibland,men leva vill vi ju alla och alla ska ha det bra och få leva!! M
Tack för din kommentar. Låter inte alls som en rolig situation, kan förstå att det känns jobbigt. Har du försökt prata med henne? Kanske är hon bara väldigt ensam och söker sällskap..?
Hej där! Ditt reply värmde faktiskt och hjälpte mig,tack för att du tog dig tid att läsa och svara!Låter väldigt barnsligt men E abslolut sant.Anyway,jag har försökt många gånger att prata med henne men förgäves.Jag resonerar så här:är jag go och trevlig så brukar det bemötas av folk på ungefär likadant sätt till mig tillbaka.Mina bekanta har försökt att prata med henne också men totalt utan resultat,ja förutom det vanliga beteendet då förstås.Man bemöts som om man inte är värd ett förbenat dugg.Tror inte att hon är ensam dock på det viset,hon verkar ha ett stort kontaktnät.Men däremot så kanske hon söker och söker mitt sällskap och jag besvarar inte på det viset/sättet som hon önskar att det skulle vara.Helt ärligt så tror jag faktiskt att denna dam skulle mycket gärna vilja vara vän med mig,åtminstone lite grann och motsatsen sker och hon svarar på sitt barnsliga sätt.Jag menar ju inte att jag är perfekt på alla sätt och vis men va f….man kan väl prata om att resonerar jag också.Så det är synd och tråkigt,jag menar en sådan person har ju så mycket livserfarenhet.Jag vill också säga att jag har abslolut inget emot äldre personer.Vi är alla människor på jorden.Sen är det ju det att jag är lite rädd för henne,inte så att jag gallskriker och springer och gömmer mig någonstans men rädslan sitter där vare sig jag tycker eller ej.Men flytta och ge upp,nä det vill jag abslolut inte.-Men ha att som du har att då var det en som sa,jo fast det är ju inte riktigt så jag menar sa jag då.Sen tänkte jag börja att förklara men ångrade mig i sista minuten.Puh…
M
Jättejobbig situation, har nog tyvärr inga fler kloka råd att komma med :/
Detta inlägg kunde varit jag själv som skrev bara att du är duktigare på att sätta ord på känslorna än jag. Som ljus svensk tjej tidigare boendes i ett invandrarområde så kan jag skriva en hel bok om alla hemskheter jag råkade ut för. Inte alltid det att jag var svensk var relevant, snarare tjej på fel plats men ofta spelade även mitt ursprung en avgörande roll då många invandrarkillar saknar “respekt” för svenska tjejer. Idag bor jag ej där längre tack och lov men förstår nu verkligen varför segregering förekommer. Tills jag ser en av alla dessa som talar så varmt om mångkulturen, bosätta sig i Rosengård, Rinkeby el dyl SAMT låter sina barn växa upp där så kommer jag kalla de förbannade hycklare!!!
Förlåt för utsvävningen men var tvungen att skriva av mig.
Skillnaden på dig och mig är att jag är fullt medveten om att det inte bara är invandrare som kan göra hemska saker. Kan också berätta att jag bott i ett invandrartätt område – och då kände jag mig som tryggast för där var det lugnt och grannarna kände varandra. Kan jämföra med mitt nuvarande boende, då jag som granne har en blond kille som säljer droger och har vilda fester som brukar spåra ur. Så nej, det handlar kanske inte så mycket om etnicitet som du försöker lägga fram. Att det råder bristande respekt för tjejer handlar inte om ursprung, det handlar om rådande strukturer som finns var du än är i världen.
Jag funderar ofta på hur det är att vara kvinna, med tanke på just den där skräcken du beskriver. Jag känner igen den från de kvinnliga vänner jag pratat med om det här.
Du slår huvudet på spiken när du skriver om att ni kvinnor får i unga år lära er att känna rädslan för olika faror, men särskilt för män som vill er illa. Vi män får inte lära oss känna samma rädsla, trots att det är vi som oftare än kvinnor blir offer för våld eller hot om våld. Därmed vaggas vi in i en falsk trygghet. Jag känner mig relativt trygg, fast jag är rörelsehindrad och muskelsvag. Jag är svagare än de flesta kvinnor och har därmed än mindre chans att försvara mig mot våld.
I mina funderingar kring detta ämne fastnar jag ofta vid frågan om det är odelat positivt att lära kvinnor och unga flickor om faran med vissa män. Kan inte själva rädslan – eller terrorn, som många upplever – också vara till skada. De flesta kvinnor blir inte våldtagna. De flesta män vill inte kvinnor illa. Självklart ska man våga se sanningen i vitögat och inse fakta, men kan det inte vara så att i ett helt liv vara rädd för att bli våldtagen kan vara mer förlamande och förödande än om det faktiskt sker? Jag hoppas du förstår vad jag menar här, det blev plötsligt svårt att formulera… 🙂
Jag antar att om man bär på en rädsla för män, muslimer, invandrare, vad det nu kan vara, alltför länge blir man hatisk. Man börjar rättfärdiga sin rädsla och sitt hat och nästan omhulda det. “Män ÄR farliga. Det är bara en tidsfråga till att även jag blir våldtagen”. “Muslimer ÄR farliga. Kom ihåg 11 september! Titta hur de likt hyenor spanar in mig. Tänk om jag är deras nästa offer?”
Eftersom jag inte är kvinna kan jag inte helt förstå den rädsla för män många kvinnor känner, men jag skulle vilja förstå. Jag skulle uppskatta om du, Anny, ville ta dig tid att ge dina synpunkter på mina frågeställningar i tredje stycket.
Grejen är att vi BLIR våldtagna. Vi BLIR utsatta för övergrepp. Men du har helt rätt, vi borde inte lära oss rädslan. Istället borde män lära sig att visa respekt för andra människors kroppar. Jag har skrivit om det förut, att det egentligen inte handlar om ett kvinnoproblem – det är istället ett mansproblem.