Regnet som små blöta spikar mot mina kinder. Blundar jag skulle det lika gärna kunna vara snö. Det blåser, så det känns kallare än vad en termometer skulle visa. Händerna nerkörda i fickorna på min Fjällbrynt-jacka, halkar då och då till på eldgula blöta höstlöv och tänker.

Jag kan inte gå någonstans i den här staden utan att minnas. På min promenad går jag förbi parken där jag satt en sommar och trodde att jag var kär. Vi hade sönder varandra, i så många omgångar att jag inte kan räkna. Jag är tacksam för att efter allt kaos så blev någon typ av vänskap kvar. Men kär? Nej, jag var kanske inte det.
Jag går också på samma gångväg som jag gick på med min dåvarande pojkvän, grälade högljutt om politik. Jag trodde jag var kär då också. Det enda han lämnade mig med var nedbruten självkänsla. Med vilje undviker jag ställen som manar fram minnen av Honom, den tredje, Aset. Den som lämnade mig totalt berövad på förmågan att kunna lita på någon annan än mig själv.

Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

Jag vet inte hur man gör. Hela den här grejen känns som att kasta sig ut på den djupa änden av en bassäng fastän man inte riktigt vet hur man simmar. Flaxa och sprattla för att hålla sig över ytan. Försöka hålla sig lugn. Fortsätta andas. Jag vet inte hur man gör!

Men jag lär mig. Dag för dag, för varje vaken stund, för varje tanke och varje panikfylld tår – jag lär mig. Därför vill jag nu också, mer än något annat nästan, flytta neröver så jag får se om det funkar även på nära håll. Jag vill vara på pussavstånd. Det är det enda sättet för mig att lära mig att simma.