I helgen var jag som bekant på Runös Röda Kulturfestival. Under festivalen gick jag en kurs som handlade om hur vi kan använda kultur som redskap inom arbetarrörelsen. En mycket viktig fråga, då jag är helt övertygad om att kultur kan öppna dörrar och uppmuntra till tankar som föreläsningar, förmaningar och diskussioner inte kan göra. På kultur reagerar man instinktivt, med öppet hjärta och öppet sinne. Iallafall gör jag det. Kultur är en väldigt stor del av mitt vardagliga liv, inte minst genom skrivandet. Dessutom är det aldrig tyst hemma hos mig, jag lyssnar alltid på musik. Allt från gammal progg till jämtländska folkvisor till årets sommarplågor.

Jag vet att åtminstone jag tilltalas av tanken på kultur som ett verktyg och jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om den uppfattningen. Det märktes inte minst under kursen, då vi till våra presentationer skulle använda just kultur för att visa vilka vi är. Kreativiteten var häpnadsväckande! Allt från en fantastisk teatermonolog, till teckningar och sång. Det gjorde mig alldeles lycklig och ödmjukt beundrande. Alla kan använda kulturen, det gäller bara att uppmuntra till det.

Hur jag presenterade mig? Med en dikt såklart. Mitt främsta kulturredskap. Och jag tänkte publicera den här för även om den inte är det bästa jag skrivit så får den mig att le. Kanske främst för att den för alltid kommer påminna om en helg som jag delade med andra kulturintresserade (nåväl, vissa betydligt mer än andra…) fackligt engagerade inspirationskällor!

Min mamma, en uska sliten och trött
Har format mitt hjärta
Flammande rött
Facklig, feminist och nätaktivist
Hatad av SD pga antirasist

 
Bloggar, skriver, kluddar nånstans
Jag vore nog ingenting om inte orden fanns
Jämte är jag och över det är jag väldigt  stolt
Socialist, det är självklart, och en längtan efter revolt

Med det vill jag än en gång säga tack för en fantastisk helg. Särskilt stort tack till Roger Svalhede som lyckats med konststycket att få en trött och less Anny inspirerad igen, och självfallet ett gigantiskt tack till den grupp av människor jag gick kurs med. Vi ses igen nästa år, oavsett vad som händer. Eller hur?